| | Predikan
Fjortonde Söndagen u.å. 2010, Ev. Lk. 10,1-9, 4/7-10
När vi begrundar dagens ev., verkar detta nästan främmande för oss. Man kan bara bildlikt föreställa sej hur det var när sjuttiotvå lärjungar blev utsända av Jesus, dit Han själv ämnade gå.
Han sände dem som får in bland vargar, värnlösa och utlämnade. De skulle inte ta` med sej något, inga pengar, ingen påse eller sandaler. Deras uppgift var den, att överallt dit de kom, så skulle de önska frid. De var beroende av, att man tog emot dem och gav dem att äta och dricka. Lärjungarna fick uppdraget av Jesus, att de skulle bota sjuka som fanns där och säja till folket att Guds rike snart är hos er.
När vi vidare funderar över evangeliet, lägger vi märke till att vår Herre inte sände ut lärjungarna en och en, utan två och två. När två förkunnar något, har förkunnelsen karaktär av ett vittnesmål. Jesu budskap var mycket viktigt: ”Guds rike är nära!”, av den anledningen förkunnas detta budskap till människorna av två trovärdiga budbärare. Dessutom intygar budbärarna trovärdigt, att de av Jesus har fått fullmakten, att bota sjuka. Det blev en verklig pånyttfödelse i städer och samhällen, när lärjungarna kom. Framför allt när lärjungarna sa´: ”Guds rike är nära!” - Sjuka blev botade! Demonerna förlorade sin makt! Helandet hängde ihop med budskapet. En stor, enorm förväntan hade så att säga ockuperat eller gripit tag i människorna.
Och allt skedde, när Jesus redan befann sej på väg till Jerusalem. Utsädet som Han sått, grodde och gav rik skörd.
På liknande sätt är vi alla utsända! Var och en av oss - på sitt sätt och i sin situation - kan vi alla göra en insats. När vi från början ser tillbaka på de första kristna församlingarna och följer kyrkohistoriens väg vidare, ser vi, hur det av den lilla plantan har blivit ett mäktigt träd, vars rötter alla omständigheter till trots omfattar hela jorden. I varje tid finns det utsända, som intygar Jesu kärleksbudskap genom ord och gärning. De många kvinnor och män, som på ett särskilt sätt fanns kvar i Jesu efterföljd, men även alla de, som stilla och anonymt i sin egen omgivning gav Jesu kärlek vidare till sina medmänniskor, bör vi tacka oändligt mycket. Vi tackar dem, eftersom vi fortfarande i dag får del av trons gåva.
För alla tider synliggör Korset den självutgivande osjälviska kärleken. Kärleken är den absoluta kontrasten till synden och till den värld som vänder sej bort från Gud. Till den yttersta konsekvensen förverkligar Jesus sitt budskap om frid och frihet. Orädd höll Han fast vid sin övertygelse, utan att tiga inför de mäktiga, Han avtalade inte om några falska uppgörelser, detta kostade honom livet. Han korsfästes! Dock är kärleken starkare än döden. Gud Fadern bekräftade kärlekens seger genom att uppväcka Honom från det döda.
Vi tar emot kärleken för att bekräfta den. Vi kan inte ge kärlek vidare, om vi inte själva har tagit emot kärlek. Vi är samlade, för att fira Guds närhet hos oss och framför allt försöka skänka vår omgivning Hans kärlek. Vi får dela vårt andliga liv och vår andliga kunskap med varandra, vi som lever genom vår glädje och vårt hopp. AMEN
* * * * *
Predikan
Heliga Trefaldighets dag 2010, Ev. Joh. 16,12-15, 30/5 -10
Hos många förekommer Gud bara, som en svagt flämtande låga. Tyvärr finns Han inte alls med i många människors liv. När vi läser tidningar, hör på radio eller ser på TV – får vi bilden av en värld nästan utan Gud – som är riktad rakt emot oss och direkt in i vår mest privata omgivning. Vi blir vittnen till något, som inte hör hemma i vår kristna tradition – antingen vi vill det eller inte. De flesta människor har ingenting emot Gud, men Han betyder inte något för många. Syftet med och betydelsen av den heliga Trefaldighetens fest, tränger tyvärr inte in i allas hjärtan.
Frågeställningen om Gud skjuter man framför sej – men frågan finns i alla fall kvar i människors medvetande – Jesus Kristus glömmer man lätt bort – den helige Ande är man ofta inte riktigt medveten om. Utan Gud är vi människor, som ett fartyg utan varken roder eller kompass. Inom oss breder tomheten och rastlösheten ut sej – som många tror sej kunna bedöva på olika sätt – med skiftande nöjen och statusprylar.
Den heliga treenighetens mysterium har ingen mänsklig tanke räknat ut. Kyrkan har fått utstå mycket elakheter och hån för sin tro på den heliga Treenigheten. Den har vi fått som en trossanning. Detta började med att, Jesus bad till Fadern och kallade honom Abba, Fader. När det var som svårast och Guds frälsning verkade vara långt borta och Jesus själv förkastas och står inför ett svårt avgörande i Getsemane - då ber Han till Gud: ”Abba! Fader!” För Dig är allt möjligt. (Mk 14,36). Jesus Kristus menar sej inte vara en gudomlighet bredvid Fadern, utan går djupare än så i enheten. Jesus sa´: ”Jag och Fadern är ett.” (Joh. 10,30). Påven Johannes Paulus II skriver: Man kan säga att i den helige Ande blir Guds inre treeniga liv - helt och hållet en gåva, till ett utbyte av ömsesidig kärlek mellan de gudomliga personerna, och att Gud existerar som gåva genom den helige Ande. – Den helige Ande är det personliga uttrycket för den självutgivande kärleken. Slut på citatet. - Kyrkan har från allra första början döpt oss i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Vi omgärdar våra liv med Treenighetens namn från morgonens till kvällens korstecken.
Tron på den heliga treenigheten är både det mest aktade och andligt upphöjda, samtidigt som det är det mest konkreta och praktiska. Treenigheten är svaret på människans och den mänskliga familjens djupaste behov. Vår tro vittnar om en längtan, som har sin grund och sitt förverkligande i Gud själv, och bara där. Vi människor har ett skriande behov av en enhet, som inte upphäver, utan fullkomnar mångfalden i familj, i samhälle och i världen. Kyrkans djupaste väsen är en ”försonande” enhet. Fäderna kallar Henne för ”den försonande i världen”.
Inom Treenigheten råder en intensiv kärlek. Sonen förhärligar Fadern, men Fadern förhärligar också Sonen, och på Heliga Trefaldighets dag förhärligar Anden Sonen. De tre ger varandra en inbördes hedersbevisning. Detta är kärlekens språk, liksom förhållandet mellan man och kvinna – föräldrar och barn. AMEN
* * * * *
Predikan
Annandag Påsk , 5/4 -10
Vi har firat Påsk ännu en gång. De tre heliga påskdagarna Långfredagen, Påskvakan och Påskdagen är kyrkoårets höjdpun-ter. Påskvakan och Påskdagen är en åminnelse av Kristi triumf över döden och sammanfattar hela evangeliet. Men Kyrkan fortsätter att fira påsk. Påskdagen breder ut sej över hela veckan, som kallas Påskoktaven. Dopet nämns i dagens kollektbön och flera gånger under den kommande veckan. Bakgrunden är Kyrkans omsorg om de nydöpta, de som döptes i påsknattens gudstjänst. Dopet är Guds gåva till oss.
Vi har döpts in i Kristus, skrev Paulus till de kristna i Rom. ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i Hans död?” (Rom 6,3). För att vi skulle få leva ett annat och ett nytt liv, liksom Kristus uppväcktes från det döda genom Fadern. Detta är Kyrkans glädjefyllda budskap till oss under Påskens gudstjänster. På påsknatten fick vi uppleva när en vuxen katekumen tog emot dopet. Alla blev vi infogade i Kristus-hemligheten. Vad betyder det? Svar: den korsfäste Jesus är den uppståndne Kristus. På Långfredagen upplevde vi när Jesus av kärlek till oss människor dog på korset. Som döpta och realister vet vi att detta också är vår väg.
Annandag Påsk är första steget in i den 50 dagar långa påsktiden, som sträcker sej fram till och fullbordas av Pingstdagen. Under denna tid brinner påskljuset och vi läser om hur den Uppståndne på olika sätt visar sej för sina lärjungar. Men vi hör också ur Apostlagärningarna, hur tron på Kristi uppståndelse får Kyrkan att växa och sprida sej genom apostlarnas förkun-nelse. Dessutom läser Kyrkan särskilt ur Johannesevangeliet.
Jesu uppståndelse var trons huvudpunkt i den första kristna församlingen. Sedan den Korsfäste hade blivit uppväckt till det nya livet och uppenbarat sej och visat sej för mer än fem-hundra bröder, som det står i 1Kor 15,4-7 – då visste församlingen, att allt vad Han förkunnade och hade gjort var riktigt! Gud hade inte förkastat Jesus Kristus, utan tagit emot Honom.
Påsktiden är nådens tid. Då påminns vi om det nya, som vi fått del av genom Kristi uppståndelse. Genom dopet har vi dött och uppstått med Kristus. Medan vi lever här på jorden, har vi fått något, som gjort oss till medborgare inte bara i vårt jordiska rike utan också i Guds rike. Våra liv har fått andra förtecken genom dopet, trots att vi har samma kropp och själ som innan dopet. Att leva sitt dop, betyder inte att leva världsfrånvänt och svärmiskt. Det betyder att leva i tron, hoppet och kärleken. I tron på den Uppståndne och Levande i ett fast hopp om att det är Hans rike som är kärleken och slutmålet för allt.
Genom Påsken lever vi i kärlek till honom, som lever mitt ibland oss och i vårt innersta. Påsktiden blir en upptäcktsfärd, för att bli seende och bli medvetna om att Kristi uppståndelse ”förnyar allt”. AMEN
* * * * *
Predikan
Herrens Bebådelse – Marie Bebådelse dag, högtid, Ev. Lukas 1: 26-38, Årg. C, 25/3 -10
I den moderna västerländska kulturen har vi ett överflöd av ideala förebilder, som förs ut på alla möjliga olika sätt i våra massmedier och som så många av oss tar till sej, utan att tänka på vad det egentligen innebär. Ofta är det s.k. kändisar, som blir människors förebilder i stället för våra stora kända kristna namn, som Maria och Kristus. Marias roll som den värmande modern och förebilden för en frusen mänsklighet och förmedlaren av Kristi frälsande nåd – är fortfarande – en viktig förebild för många människor i vår värld. Under medeltiden var Maria ett stort och aktat helgon i Sverige.
För vår egen heliga Birgitta (1302-73) är Maria en mycket stor förebild. Säkert läste hon någon gång samma text ur Jesaja, som vi gör idag på Marie Bebådelses dag år 2010 i första läsningen om det s.k. Immanuelstecknet. Herren uppmanade alla av Davids hus att lyssna och gav dem ett tecken: ”Se den unga kvinnan skall bli havande och föda en Son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” Definitivt förs Maria in i Kristi mysterium genom detta – ängelns bebådelse. Gamla testamentet förberedde människorna redan så tidigt, på den stora händelsen på det här sättet. ”Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under lagen, och vi får söners rätt.” (Gal. 4,4-5). I Matteus och Lukas evangeliers första kapitel beskrivs också Guds Sons ankomst till världen.
När ängeln sa´ till Maria att hon fått nåd av Gud och skulle föda en Son – världens frälsare – öppnade hon sej och trodde och tog emot Guds budskap. Marias Ja, var ett Ja till Guds nåd. Det oförklarliga skulle ske genom den helige Ande. I naturen händer så mycket, som inte kan förklaras. Ofta förstår inte vi människor dessa oförklarliga händelser, men det kan vara Guds möjlighet att bryta sej in i våra liv. I våra tankar begränsar vi våra möjligheter, till vad vi själva anser rimligt. Ändå kan det bästa i livet vara det, som inte kan förklaras eller förutses. Det helt oväntade är en överraskning, som Gud har bakom sin rygg. Låt oss be Guds Moder Maria – att hon ber för oss – så att vi öppnar våra hjärtan och i tro tar till oss hennes Son. Liksom hon själv gjorde den gången för länge sedan. AMEN
* * * * *
Predikan
S:t Josef, Jungfru Marias brudgum, högtid, Ev. Lukas 1:16, 18-21, 24, Årg. C, 19/3 -10
”Gå till Josef” (1Mos 41,55). Efter sju år av överflöd i Egypten blev det hungersnöd och folket ropade till farao efter bröd, han svarade: ”Gå till Josef och gör som han säjer”. Få personer i Kyrkans historia har så inspirerat sina medmänniskor till förtroende för den helige Josef, som den heliga Teresa av Avila. Hon skriver: ”Till Herre och Förespråkare tog jag den ärorike helige Josef och anbefallde mej i hans vård. Jag inser klart att det är han, min Fader och Herre, som i denna min nöd räddade mig och visade mig långt mer godhet än jag hade vågat be om”. Den fromma undergivenheten hos S:t Josef är inte bara något som vuxit fram ur känslomässig fromhet, utan den är fast förankrad i evangelierna.
Vi läser i evangeliet att en ängel sa´ till Josef: ”Var inte rädd att ta Maria till din hustru” (Mt 1,20) och det var så han handlade: ”Josef gjorde som Herrens ängel uppmanade honom” (Mt 1,24). Därför blev han förebilden, som vi skall efterlikna i samma kärleksfulla trohet. Josef är den, som historiskt har givit Gud största beviset på förtroende och tillit inför detta fantastiska budskap. Tron har inte sin upprinnelse i andligt diskuterande och kritiska tvivel, utan att i hörsamhet erkänna eller ana Guds vilja. Av den orsaken är det viktigt, att vi ser upp till den helige Josef, som hjälper oss att förstå, hur man kan vara fylld av kärlek, men ändå fast mot sin omgivning i vår tid. - Både Kyrka och samhälle behöver en faderlig auktoritet, som inte bygger på yttre makt - utan på den inre auktoritet, som Gud själv förmedlar.(Ur en predikan av biskop Anders 2005). De stora Heliga – våra helgon har fullkomligt brottats med Gud, men har inte smugit sej undan.
Vi kan bara ana det inre djupet i Josefs begrundande och problem, när han står inför det ännu djupare trosmysteriet: ”ty barnet i henne har blivit till genom helig Ande”. (Mt. 1,20) Det är inte nödvändigt, att vi förstår allt vad Gud gör och låter hända i vår värld och i våra liv. Det är inte viktigt, att vi får förklaringar på allt. Det vi behöver, är att ha förtroende för Gud och att vi utan att tvivla överlämnar oss till Honom. Vi behöver leva i Jesu och Marias närhet. Låt oss närma oss dem, genom att vi ber om den helige Josefs hjälp. Då får vi nåden och hjälpen vi behöver. Det är nödvändigt att be om den helige Josefs förbön, så att föräldrar och fostrare tar sina kallelser på djupaste allvar. Då kan det verkligen hända stora saker i våra familjer. AMEN
* * * * *
Predikan
Sjätte Söndagen u.å., Ev. Lukas 6:17-18, 20-26 Årg. C, 14/2 -10
”Saliga är ni – men ve er!” Just de här orden av Jesus kunde vara svåra att förstå för åhörarna och kan även vara i dag för oss. Tillåter inte Kristus oss att ha god ekonomi, hälsa och relationer? Får vi inte vara glada? Hur kan någon som är kärleken själv, ge oss sådan kritik? Detta är svaret: Jesus Kristus talar som en profet, i kontrastrika termer vitt och svart, ont och gott liksom de andra profeterna i Israel på den tiden. Han uttrycker sej på ett liknande sätt som profeten Jeremia, som vi hörde i första läsningen: ”Förbannad är den man, som förtröstar på människor”. Mot detta sätter profeten i samma läsnings sista mening: ”Men välsignad är den som förtröstar på Herren.”
Saligprisningarna i dagens Lukas ev. och även i Mt. ev. kap.5 - skall inte vara någon förteckning över ”kristna dygder”, utan ett tillkännagivande om ett Guds ingripande. Dessa lovar att Guds rike skall komma till dem, som lever nedstämda och tvivlar på att de får vara Guds barn. Saligprisningarna inleder bergs-predikan, som kan säjas vara en sammanfattning av den kristna läran. Evangelisten Lukas har helt enkelt i sitt missionsarbete tagit för sej ur den apostoliska traditionen. Jesu evangelium var både en inbjudan och en kallelse till Guds rike. En så stor gåva, är mer oförtjänt och fantastiskt än något annat. Detta gick på tvärs mot vad människorna hade väntat sej. Men det gäller för oss att förstå och ta´ emot. Då behöver vi vara i ett andligt läge, som gör oss villiga - att vara öppna och lyssna. Denna andliga belägenheten skildras i saligprisningarna.
Den som visat människorna störst förtroende är Herren själv. Han valde ut sina apostlar och gav dem uppdraget att föra Hans verk vidare, som Sina representanter. Ofta avslutar aposteln Paulus sina brev med förord för olika personer, som man kan lita på. Det betyder att dessa personer gått igenom en grundlig prövning. Det är inte på grund av en känsla full av förtroende, som vi litar på Kyrkans ledare och herdar, inte ens på grund av deras skicklighet och personliga duglighet - utan för att de själva har blivit prövade av vår Herre och har låtit sej fästas fast vid Kristus och den apostoliska traditionen. Därför litar vi på Kyrkans ledare och herdar.
Profeten Jeremias varning består. Lita inte på människor! Lita på Herren Gud! Och när vi litar på människor enligt Kyrkans lära och vägledning, så är det för att de företräder Herren och går Herrens väg. Det är deras uppgift att lära oss lita på Herren. För den enskilde är det en mognadens och luttringens väg, när vi med den helige Andes hjälp - steg för steg flyttar över vår förtröstan från människor till Herren, och endast till Honom. På samma sätt som barn behöver sina föräldrar, behöver den troende kristne särskilt i början en vägledare. En god vägledare förknippar inte en fråga med sej själv, utan pekar mot Herren. Då gäller Johannes Döparens ord om sitt förhållande till Herren: ”Han skall bli större och jag mindre” (Joh. 3,30). AMEN
* * * * *
Predikan
Heliga Familjens fest, Ev. Lukas 2:41-52, Årg. C, 27/12 -09
Att se en enhetlig och harmonisk familj hör till en av livets vackraste upplevelser. Tyvärr är inte familjerna längre så homogena och enhetliga, som man var van att se dem – längre tillbaka i tiden. Familjen har uppgiften att vara en drivande kraft i både Kyrka och samhälle. Föräldrarna kan fullfölja denna uppgift genom att låta familjegemenskapen och hemmet bli barnets första kyrka. Människan är en person som föds in i en familj, i ett skeende som redan pågår. Vi kan inte välja våra föräldrar – vi får dem till skänks. Barnen är en gåva all planering till trots. Vi har vår släkt, antingen vi vill eller inte. Vi tillhör en familj oavsett alla andra omständigheter.
Hur kan denna heliga familj – Maria, Josef och Jesus vara ett föredöme för oss kristna i allmänhet och särskilt för de kristna familjerna? Jo, det som utmärker den heliga familjen är, det som skall utmärka varje kristen människa - i själva verket en obeveklig förtröstan på Gud - Han som leder var och en av oss och ger alla - kvinna eller man - ett personligt uppdrag. Maria och Josef kände sej som, och var troende judar och besläktade med sin fader, Abraham. I all sin vishet och oändliga godhet leder Gud oss och vårt svar kan endast vara - villkorslös lydnad och tillit. Det var självklart för Josef och Maria, att gå upp till templet med Jesus vid påskhögtiden. Naturligt och enkelt säjer detta något om den Heliga Familjens Anda och tradition. De levde av Israels tro och de levde sin vardag med stöd av Herrens lag.
Med handen på hjärtat talas det inte i vår tid - för mycket om – vad vi ”känner för” och ”för lite om” våra skyldigheter som kristna människor och våra skyldigheter mot dem, som vi bör ha som ideal och stöd i våra försök att leva som kristna. Det idealet och det stödet finns i allra högsta grad hos Maria, Guds Moder.
En gång när jag var ung träffade jag en man, som berättade för mej hur han klarat både sej och sin familj igenom mycket svåra tider och stora lidanden. ”Hur bar ni er åt?” frågade jag. Han tittade allvarligt på mej och svarade – ”Vi bad högt eller tyst tillsammans eller enskilt, som det passade sej.” För den familjen var det självklart att be böner ur den traditionella katolska böneskatten – rosenkransen, litanior och tillbedjan (när det fanns möjlighet). När jag tänker tillbaka på vad jag fick höra en gång för så länge sedan och tänker på vad som står i dagens ev. så framgår det klart - att denne man med familj - levde av sin tro och i sin tro – på samma sätt som Maria och Josef.
Att föra tron vidare, är inte alltid en självklarhet för alla. Det är viktigt att denna betydelsefulla föräldrauppgift fördjupas och utvecklas. Dagens ev. om den Heliga familjen kan dessutom ge oss en impuls och vara ett föredöme i det livslånga lärandet. AMEN
* * * * *
Predikan
Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet, Ev. Lk. 1,26-38, Årg. C, 8/12 -09
”Gud såg, att allt som Han hade gjort var mycket gott.” (1Mos 1,31). Med detta omdöme: ”Det var mycket gott”, slutar den första skapelseberättelsen. Vad Gud gör, är inget fusk, inget hafsverk, ingen halvmesyr; vad Gud gör, är fint och vackert, och ljust. För alla gäller detta omdöme om människan, som det sista och högsta av Guds skapelseverk – hon är skapelsens krona.
Bara en enda flyktig blick i en dagstidning försöker motbevisar detta lysande omdöme. Där läser vi om krig, svält, överfall och mord. Är människan och världen verkligen god? Frågar vi oss. Världen och människan är god, men genom synderna blir allt kaotiskt. Den österrikiske diktaren Grillparzer följer utvecklingen med syndafallet som han uttrycker som: Humanitet utan gudomlighet, det vill säja en mänsklighet utan Gud, leder till omänsklighet. Likväl ger Gud inte upp Sina omsorger, för människans frälsning. Gud är ständigt aktiv för att bekämpa ondskan.
Vad innebär då den obefläckade avlelsen för oss i dag? Det betyder, att Maria var den första människan, som blev frälst redan från konceptionen. Hon föddes alltså helt utan synd. - En händelse höljd i mystik – som alla andra under. Vi talar ofta om, att Jesus har frälst oss från synd och död. Fortfarande i dag får man uppfattningen att denna frälsning inte pågår nu, då det alltjämt finns synd och död. Man frågar sej om frälsningen är ett rent framtidsperspektiv, som kanske aldrig blir verklighet? Men inom Maria har framtiden redan inträtt: Från allra första början blev hon av Gud fullständigt frälst och befriad från synd och hon har redan före den samfällda uppståndelsen, som vi i trosbekännelsen senare erkänner, deltagit i Kristi seger över döden.
Marias avsaknad av synd - visar oss skapelsens ursprungliga skönhet - så som Gud vill ha det. ”Det var mycket gott”, fastställde Gud med en blick på sin skapelsen. Om Jesus säjer hans samtida omgivning: ”Allt Han har gjort är bra” (Mk 7,37). Det gäller även utan inskränkning för Hans mor. Maria är kvinnan, som breder ut en atmosfär av respekt, vördnad och ädelmodigt förtroende för Gud över oss människor. Genom att vörda Maria mognar vår egen hållning till vår tro inom oss. AMEN
* * * * *
Predikan
Alla Själars dag, Ev. Joh. 6:37-40, Årg. B -09, 2/11-09
När man frågar människor i dag: Tror Du på Gud?, så får man många gånger till svar: Jo visst, jag tror på Gud, men jag går inte i Kyrkan. Då undrar man om den som svarat på frågan, tror på något annat än sin egen uppfattning. Att tro betyder inte att tycka eller ha åsikt om något, utan att lita på någon – till och med ha blint förtroende för att Kristi ord är pålitliga. Först ur ett innerligt och kärleksfullt förhållande till Gud, uppstår tron på honom.
Redan i senjudendomen fanns den åsikten, att man kunde hjälpa de döda genom förbön så att de blev befriade från sina synder (2 Mackabeerboken, ett tillägg till GT). I NT finns en antydan om att Gud i sin godhet ger människan möjlighet till rening – till och med efter jordelivets slut: ”Själv skall han dock räddas, men som ur eld.” Som det står i 1 Kor 3,15. I början av ev. sa Jesus till folket: ”Alla som Fadern ger mej skall komma till mej och den som kommer skall jag inte visa bort, för jag har kommit för att göra Guds vilja”. Samma betydelse kommer igen i andra versen – vi behöver inte vara oroliga, vi blir väl omhändertagna när vi lämnar jordelivet.
Jesus Kristus har helgat människolivet genom att själv bli och leva som människa. Han har också förvandlat döden - han har gjort det genom att låta sej dödas och själv stiga ner i det djupaste mörker –”nerstigen till dödsriket” ber vi i trosbekännelsen. När Jesus uppstår från det döda, innebär inte hans seger att den fysiska döden avskaffas. Men döden förändras genom Kristus – från att vara det obönhörliga slutet till att bli något annat och bättre. Bön för de avlidna har alltid funnits i den kristna Kyrkan. Genom bön och genom att frambära Kristi frälsningsoffer i den heliga mässan för de döda kan vi hjälpa dem i deras reningsprocess i skärselden och de kan be för oss. Alla själars dag är den stora böndagen för våra avlidna släktingar och vänner och för alla avlidna som ännu behöver våra förböner.
Både Alla Helgons dag och Alla Själars dag gör läran om livet efter detta, och om den kristna gemenskapen i Gud lättare att förstå. Dessa helgdagar kan stimulera oss till eftertanke om vår egen situation nu och inför evigheten. Samtidigt görs vi mer medvetna om – det stora sammanhang, som vårt eget lilla liv ingår i – nämligen De Heligas Gemenskap. AMEN | |
© 2010 St. Thomas församling | E-post: lund@katolskakyrkan.se | Tel: 046-14 06 15 |
